26 april tog Pija Lindenbaum emot Sixten Heymans pris 2022. Priset delas ut vart sjätte år. Hon är i
gott sällskap. Eyvind Johnson, Kerstin Ekman, Klas Östergren, Sara Lidman och Sven Delblanc är
exempel på tidigare pristagare. Alla är de berättare av stor betydelse. Vid ett seminarium på
Göteborgs universitet 27 april säger Pija Lindenbaum att hon ser priset som en utmärkelse för
bilderboken. Det är första gången priset har gått till en barnboksförfattare och då till en
bilderboksskapare.
Pija läser högt ur ”Vitvivan och Gullsippan” samtidigt som publiken följer bildberättelsen projicerad
på duk. Pija har tagit bort texten och ger oss möjlighet att iaktta bilden utan att ”störas” av texten.
Det är en stark upplevelse, som om man verkligen ser bilderna ordentligt för första gången. Pija talar
om vår vana att låta blicken sökas till texten t.ex. när vi tittar på teve. Pijas samtalspartner Erik
Titusson från Lilla Piratförlaget berättar om när han läste högt för ett litet barn som hela tiden lade
sina händer över textrutan. Erik fick till sist be barnet att ta bort händerna så att han skulle kunna
läsa texten när barnet undrar: Men läser du inte bilden??
”Vitvivan och Gullsippan” är en kollektivberättelse, kanske Pija första. I kollektivet finns en
huvudperson som presenteras på ett av uppslagen. Det är ett barn som har ett armband fastän det
inte får. Barnet gömmer undan armbandet så att ”Schäfen” inte skall se det, men läsaren ser det. Ett
barn som revolterar mot den strikta ordningen som barnen måste hålla.
Den som bestämmer över barnen är ” Schäfen”, som är avbildad som en hund på två ben. Varför är
”Schäfen” en hund och inte en människa? undrar någon. Pija svarar att det skulle vara alldeles för
obehagligt om det var en man, en hund gör att känslan blir mer ”sagoaktig”. Samma sak gäller
hennes bok ”Pudlar och Pommes” som handlar om hur flyktingar blir mottagna. Där är flyktingarna
hundar, som faktiskt har en liten hund som sällskapsdjur.
Pija säger att många av hennes tidigare böcker handlar om henne själv men att hon nu påverkas av
omvärlden när hon berättar. Det återspeglas i ovannämnda ”Vitvivan” och ”Pudlar och Pommes”.
När det gäller hennes tidigare böcker nämner hon Gittan-böckerna där hon redan från början
bestämt att det skulle bli flera böcker om Gittan. De skulle handla om ett problem som skall lösas
tillsammans med djur. Pija säger att hon själv är väldigt intresserad av djur och att många barn delar
hennes intresse.
Hon berättar gärna om hur olika det kan se ut i en familj, vilka olika regler som gäller. Hon berättar
om barn så att de skall accepteras som de är. Om hon skriver om någon som är blyg så utvecklas inte
berättelsen till att barnet kommit över sin blyghet, utan tvärtom att omgivningen skall acceptera att
det är just så barnet är. Hon skildrar de barn som vi vuxna blir nervösa av och säger att hon själv var
ett sådant barn. Klassperspektivet finns ofta med.
Pija talar om det hon tycker är viktigast när det gäller barnperspektivet: att inte förklara något. Hon
försöker berätta som om det var första gången barnet/berättaren upplever något. En person utan
erfarenhet.
Hon talar om barndomen som en tid när dröm och fantasi ligger så nära varandra att det ibland är
svårt att skilja dem åt. Att veta om det är på riktigt eller på låtsas. Barndomen är också en tid av
maktlöshet, en tid när andra bestämmer när man skall sova, gå och lägga sig, eller äta. Barn måste
dessutom förhålla sig till en stor grupp (i förskolan) på ett sätt som vuxna inte behöver.
Pija är intresserad av texten och skulle självklart välja texten framför bilden om hon sattes i en
valsituation. Texten är lättare att arbeta om, att få rätt tonträff på. Med bilden kan det kännas som
att det inte alltid blir riktigt som hon tänkt sig och att det är ett mycket större arbete att göra om
bilderna. Under arbetets gång läser hon texten högt tillsammans med sin förläggare, Erik Titusson. De
gör det för att höra att allt känns rätt.
Förutom bilderboksskapande arbetar Pija även med opera och tycker att det är härligt att ingå i ett
team i motsats till det vanliga ensamarbetet. Tidigare skrev hon en bok om året men nu varvar hon
opera, konstutställningar och översättningsarbete. En ny opera är på gång och kommer att heta ”Var
är smörgåsen?”
Hennes nya bilderbok är ”bara knäpp” och handlar om en pojke som går och lägger sig med
gympaskorna på. När han vaknar på morgonen upptäcker han att hans ena fot och sko är borta.
Berättelsen utvecklar sig till en vandringshistoria och har sitt ursprung i en liten, liten sko som Pija
hittade på en loppis.
Kan början på en dag bli bättre än så här?
Christina Wedenmark